Det finns en smärtsam ironi i glappet mellan mediabilden av autism och den pulserande, ofta utmattande verkligheten.
I ofta hypeande och inspirerande artiklar ramas autism ofta in som en superkraft. Ofta som ett knivskarpt fokus eller en unik fallenhet för detaljer. Det man sällan skriver om är priset som kommer med att kunna ha detta fokus.
Inte helt sällan så porträtteras den flitiga medarbetaren som aldrig missar en detalj. Det som denna beskrivning helt missar är att förmågan till detta sällan är en ”gåva” man väljer att slå på, utan ett nervsystem som saknar filter.
Att genom en sensorisk överkänslighet registrera allt från fläktens hummande, kollegans parfym till ljusrörets blinkande. Det innebär att hjärnan konstant går på högvarv tills säkringen går. Det handlar inte om briljans, utan om en oförmåga att prioritera bort irrelevant stimuli.
De ofta ensidiga artiklar som delas fokuserar mycket på en fungerande anpassning. En anpassning från den med autism, på hur personen har ”lärt sig” att fungera i samhället. En inte allt för sällsynt bild som återkommer är hur den med autism har kunnat ”övervunna” sina svårigheter och nu kan mingla på kontorsfester.
Att socialisera är inte en naturlig interaktion för den med autism, utan en mycket komplex simulering som kräver enorma mängder ”processorkraft”. När journalisten hade skrivit klart artikeln och kameran stängdes av, då kollapsar ofta personen i ett mörkt rum i timmar eller dagar för att återhämta sig från den fysiologiska stressen.
Är det en superkraft ?
Det största missförståndet är idén om vad som är att se som återhämtning. För ett nervsystem som aldrig går ner i varv finns det ingen riktig ”vila” i traditionell mening.
- Sömnen är ofta fragmenterad eftersom hjärnan fortsätter att bearbeta dagens intryck.
- Fritiden går åt till att hantera den sensoriska baksmällan från omvärlden.
Detta medan artiklarna ofta vill sälja hopp och funktionalitet. Då handlar verkligheten för den med autism ofta om en tyst, utmattande kamp för att reglera ett biologiskt system som saknar en ”av”-knapp.
Det är en mycket stor skillnaden mellan att se en vacker fyrverkeripjäs (media) och att vara den som faktiskt brinner upp (verkligheten).
Lämna ett svar