Att de flesta personer på autismspektrumet ofta föredrar JOMO (Joy of Missing Out, glädjen i att missa saker) framför FOMO (Fear of Missing Out, dvs rädslan för att missa saker) är logiskt när man tittar på hur den autistiska hjärnan fungerar och bearbetar omvärlden.
För många neurotypiska personer drivs FOMO av ett behov av social status, grupptillhörighet och ständig stimulans. För en person med autism kan som oftast samma sociala händelser i stället upplevas som raka motsatsen till njutning.
Skydd mot sensorisk överbelastning
Världen är generellt designad för neurotypiska sinnen, då dessa människor är i majoritet. Sociala tillställningar, fester, konserter eller ens ett besök på ett stimmigt café innebär ett bombardemang av intryck: starka ljus, hög musik, bakgrundssorl och starka dofter.
- JOMO-faktorn: Att medvetet välja bort dessa miljöer är inte ett straff, utan en enorm lättnad för ett överkänsligt nervsystem. Hemmet blir en trygg oas av tystnad och kontroll.
”Masking” och social utmattning
Att navigera i en värld fylld av outtalade sociala regler kräver mycket energi av en autistisk person. Många med autism behöver använda sig av det som kallas maskering. Det vill säga att medvetet dölja sina autistiska drag och spela en roll för att passa in. Detta är mentalt utmattande och en grund till att så många med autism blir utmattade och utbrända.
- JOMO-faktorn: Att stanna hemma innebär att man kan ”ta av sig masken”. Man slipper analysera kroppsspråk, tvinga fram ögonkontakt eller fundera på om man sa rätt sak. JOMO blir därmed ren och skär återhämtning.
FOMO bygger mycket på social jämförelse. Den ständiga idén om att ”alla andra har roligare än jag”. Många autistiska personer är mer immuna mot den sortens godtyckliga sociala status och bryr sig mindre om att upprätthålla en viss fasad utåt.
- JOMO-faktorn: Om man inte motiveras av att visa upp ett ”perfekt liv” på sociala medier försvinner också grunden för FOMO.
Lämna ett svar