Ett av de största misslyckandena i autismvärlden är hur mycket stöd som centreras kring barndomen, medan autistiska vuxna ofta lämnas kvar och försöker överleva på egen hand.
- Folk pratar om tidiga insatser.
- Folk pratar om stöd i skolan.
- Folk pratar om att hjälpa autistiska barn.
Vad händer när du blir 18år?
För många autistiska vuxna fortsätter stödet inte smidigt in i vuxenlivet. Det avtar mycket abrupt och det kommer en hård gräns.
Skolan kan ha tillhandahållit struktur, stöd, tillgång till terapi, rutin och dokumentation. När tiden för skolan är förbi, då förväntas många vuxna och familjer plötsligt lösa allt själva.
Det innebär som oftast :
- Att förlora tillgången till konsekvent stöd.
- Att möta långa kötider till ”stöd för vuxna.
- Att inte uppfylla strikta behörighetsregler.
- Att kämpa med pappersarbete, möten och telefonsamtal.
Bemötandet förändras också, för helt plötsligt så anses du att sakna behov av stöd.
Det är vanligt…
- Att bli förbisedd för att du maskerar sig bra.
- Att få höra att du ”mår bra” medan du privat bränner ut dig.
För sent diagnostiserade autistiska vuxna kan det vara ännu svårare. Då samhällets insatser och intresseorganisations ”favoriserar” barn och ungdomar.
- Många tillbringade år med att bli missförstådda.
- Många fick aldrig språket för sina svårigheter.
- Många nådde vuxenlivet utan någon färdplan, utan anpassningar och utan något riktigt stödsystem på plats.
Autistiska vuxna slutar inte behöva hjälp för att de blir äldre eller fick sin diagnos som skall ge stöd i vuxen ålder.
De kan behöva stöd med:
- Sysselsättning.
- Dagligt liv.
- Exekutiva funktioner.
- Återhämtning från utbrändhet.
- Psykisk hälsa.
- Sensoriska behov.
- Relationer.
- Tryggt boende.
- Gemenskap och tillhörighet.
Vuxenlivet ska inte, som idag, betyda osynlighet och göra dig obetydlig. Vi måste sluta behandla autismstöd som om det har en åldersgräns.
Lämna ett svar