När vi utgår från hur många autistiska personer upplever vardagen, så handlar mycket av den upplevda stress som ständigt finns närvarande inte om själva autismen utan om att samhället ofta är byggt för människor som lätt filtrerar bort intryck, tolkar sociala signaler intuitivt och hanterar osäkerhet utan större belastning. Det vi kallar NT-människor.
Att istället anpassa samhället för personer med autism handlar i grunden om att ta bort dolda regler, dämpa ett ständigt sensoriskt brus och skapa förutsägbarhet. Eftersom hjärnan hos en person med autism bearbetar alla intryck samtidigt, utan det filter som neurotypiska har, blir vardagen lätt överväldigande.
Om vi skulle designa ett samhälle som är mer logiskt och mindre stressande samhälle från grunden, är det framför allt fyra områden vi behöver strukturera om.
Den fysiska och sensoriska miljön
Offentliga platser är ofta byggda för att dra till sig uppmärksamhet, vilket skapar ett enormt sensoriskt kaos (höga ljud, starka lampor, röriga synintryck).
Tysta zoner som standard: Kollektivtrafik, köpcentrum och myndigheter behöver permanenta, ljuddämpade zoner med dämpad belysning (inget fladdrande lysrörsljus).
Sensoriska tider i butiker: Livsmedelsbutiker kan ha fasta timmar varje dag där musik, blinkande skärmar och höga utrop stängs av, och där personalen inte skramlar med varor.
Logisk arkitektur: Byggnader med tydliga, raka linjer och intuitiv planlösning. Om du ser ingången ska du inte behöva gå igenom en labyrint för att hitta receptionen.
Kommunikation och Information
Otydlig, luddig eller rent ut sagt ologisk information är en av de största källorna till vardagsstress.
Bort med ”mellan raderna”: All officiell kommunikation från myndigheter, vård och företag ska vara bokstavlig och konkret. Istället för ”Vi hör av oss inom kort”, skriv ”Du får ett svar via digital brevlåda senast torsdag kl. 16:00”.
Standardiserad och visuell skyltning: Enhetliga skyltar i hela samhället. Om en symbol betyder ”utgång” eller ”infodisk” ska den se exakt likadan ut på tågstationen, sjukhuset och i biblioteket.
Förutsägbara processer: Digitala tjänster (som att boka en tid eller ansöka om något) ska alltid ha en visuell framstegsbar: Steg 1 av 4. Det ska synas exakt vad som krävs i nästa steg innan man klickar vidare.
Arbetsliv och sysselsättning
Traditionella rekryteringsprocesser och luddiga arbetsbeskrivningar stänger ofta ut enorm kompetens.
Resultatfokus istället för ”socialt spel”: Arbetsbeskrivningar behöver rensas från floskler som ”många bollar i luften” eller ”flexibel spindel i nätet”. Det viktiga är vad som ska göras, hur det ska levereras och när.
Arbetsprov istället för anställningsintervjuer: Att basera en anställning på hur bra man är på att kallprata och sälja in sig själv under 45 minuter är ologiskt om jobbet handlar om programmering, analys eller administration. Låt personen visa vad de kan istället.
Asynkron kommunikation: Att slippa bli avbruten av spontana telefonsamtal eller oväntade knackningar på dörren. Att använda textbaserad kommunikation (som mejl eller chatt) där man får tid att formulera sitt svar sänker stressnivån enormt.
Struktur och bemötande i vården och vardagen
Att navigera i samhällsfunktioner kräver ofta en stor exekutiv förmåga (att planera, organisera och starta uppgifter), vilket är just det som dränerar energin snabbast.
En väg in (Case Managers): Istället för att personen själv måste koordinera kontakt med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, läkare och kommunen, bör det finnas en fast kontaktperson som sköter nätverket runtomkring.
Inga drop-in-system utan kö-status: Drop-in skapar ovisshet. Om ett digitalt bokningssystem används ska det visa exakt hur många som är före i kön och en beräknad väntetid i minuter.
Den stora vinsten
Det intressanta med att anpassa ett samhälle för autism är att det följer principen om universell design. Det som är absolut nödvändigt för en person med autism (tydlighet, lugn, logik, förutsägbarhet) är i slutändan ganska skönt och mindre stressande för alla andra människor också.
Den stora frågan blir då
Varför möter inte det neurotypiska samhället de här behoven, när lösningarna egentligen är ganska självklara?
Lämna ett svar